Wednesday, February 2, 2011

Kontrarevolutionen



Bland alla berättelser från de vänner och bekanta som befann sig mitt i gårdagens chockerande händelser i Kairo finns en bild som jag inte kan få bort från inre syn: Den av den 30-årige läkaren, en av de mjukaste och vänligaste personer jag träffat i Egypten‚ som rusade fram och tillbaka mellan det provisoriska sjukvårdstältet och barrikaderna, där demonstranter bokstavligen slogs för sina liv mot den regimstödda mobben natten igenom. Efter en nästan sömnlös natt vaknade jag tidigt i morse bara för att höra en gråtande Mona Seif lämna ett skakande vittnesmål på Al Jazeera English om situationen på torget med tung skottlossning fortfarande ekande i bakgrunden. Det var som att se en massaker utspelas i slow motion, timme efter timme.

Med gårdagens brutala angrepp på den egyptiska demokratirörelsen i Kairo (och på andra platser i Egypten vid exakt samma tidpunkt, en viktig detalj som många medier har missat) tycks revolutionen ha gått in i ett nytt stadium. Det här handlar inte bara om Mubarak – det är början på den härskande elitens krig mot folket. På internet sprids bilder på ID-brickor tillhörande polisbefäl som påfunnits hos gripna "motdemonstranter" och filmade vittnesmål från skräckslagna fångar som hävdar att de hämtats ur fängelset av polisen och fått 5 000 pund (mer än en årslön för en vanlig egyptiska arbetare) för att ropa slagord för Mubarak och gå till attack mot oppositionen.

Det är knappast bara inrikesministeriet som mobiliserat till den här blodiga motoffensiven. Åtskilligt stöd kommer förmodligen också från det breda skikt av korrupta affärsmän/politiker som i åratal berikat sig på sina kopplingar till regimen. Bloggaren och aktivisten Mohammed Mar'e rapporterar t.ex. (med stor fara för sitt eget liv) från Mahalla el-Kubra att kniv- och påkbeväpnade mobbar rörde sig på stadens gator igår tillsammans med agenter från säkerhetspolisen samt Mohammed Kamal Mar'e och Mahmoud Al-Shami – båda parlamentsledamöter för det styrande partiet NDP.

Alldeles nyss kom oroande rapporter om att militärpolis och säkerhetspolis stormat den vänsterlutande människorättsorganisationen Hisham Mubarak Law Center i Kairo och misshandlat och arresterat de närvarande. Även den liberale bloggaren Sandmonkey ska ha gripits av säkerhetspolisen och utländska journalister rapporteras ha tagits i "förvar" av militären "för sin egen säkerhet".

Samtidigt slår propagandan i statliga medier nya bottenrekord. Vi har knappast att göra med någon Goebbels här; statliga al-Ahram kan inte ens bestämma sig för om den demokratiska revolutionen är en konspiration stödd av USA och "judarna" eller om det i själva verket är Iran och Hamas som ligger bakom. En talande detalj i sammanhanget är att jag under den senaste veckans massiva protester inte sett en enda amerikansk flagga brännas eller hört talas om en enda utländsk journalist som attackerats eller trakasserats av demonstranter (ett plakat som skymtade förbi i TV häromdagen bar texten "turister! åk inte hem, vi försvarar er"). Men sedan igår har beväpnade regimstödda mobbar gått till attack mot journalister, TV-team och vem som helst med utländsk utseende. "Motdemonstranternas" slagord beskriver de belägrade människorna på Befrielsens torg som "judar" och statstelevisionen piskar upp en lynchstämning mot utlänningar genom att varna för att "israeliska agenter" översvämmar gatorna. Man förstår ju verkligen varför USA, EU och Israel betraktar Mubaraks regim som en skyddsvall mot "extremism."

Bland det mest positiva som hänt det senaste dygnet – förutom de belägrade demonstranternas styrka och beslutsamhet att försvara sin position på torget – är att en strid ström av reportrar och nyhetsankare på den statliga TV-kanalen Nile TV uppges ha lämnat sin post i protest mot kanalens uppenbara lögner om situationen, och i vissa fall nu anslutit sig till demonstranterna på Befrielsens torg!

Ps. Min artikel i veckans Flamman som kom ut idag skrevs i tisdags och känns hopplöst ifrånsprungen av utvecklingen, men den sociala dimension som lyfts fram där är samtidigt grundläggande för att förstå intensiteten i den pågående motoffensiven mot folkets revolt.

No comments:

Post a Comment