Kritiskt läge i Egypten

Resultatet av den första omgången i det egyptiska presidentvalet kom – precis som parlamentsvalet – som en chock för de flesta. Att den före detta flygvapenchefen Ahmed Shafiq, som öppet beundrar Mubarak, gick vidare till den andra omgången tillsammans med Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Mursi framstår för många som ett mardrömscenario. För egyptiska liberaler det naturligtvis ett val mellan pest och kolera, och åtskilliga revolutionära aktivister klagar bittert över hur revolutionen ”kapats”. Många kommentatorer påpekar det sorgliga faktum att det egyptiska folket återigen står inför ett val mellan en reinkarnerad Mubarak och religiösa fundamentalister – precis det som regimen alltid eftersträvat.

Besvikelsen är naturlig. I en revolutionär period sätts per definition normala föreställningar om vad som är möjligt ur spel. Att överhuvudtaget våga göra uppror mot en auktoritär regim kräver både gränslös optimism och en vilja att offra allt för sina drömmar och ideal; att lyckas kräver också strategiska och taktiska överväganden - ordentligt rotade i verkligheten - och en rejäl dos ren uthållighet. Det är naturligtvis en nästan omöjlig balansgång, där brist på realism kan vara lika förödande som brist på fantasi. Risken för överdrivna förväntningar med förkrossande besvikelser som följd är därmed stor, både för de som är mitt uppe i skeendet och de som betraktar det på avstånd.

Med sagt följer här några subjektiva funderingar kring presidentvalet och dess betydelse:

1. Medierna har inte lärt sig läxan

Att valresultatet kom som en total överraskning för de flesta (inklusive mig) är inte särskilt förvånande. Vad som förvånar är att medier och kommentatorer trodde sig kunna förutsäga resultatet i förväg. Opinionsundersökningar som pekade på en stor ledning för Amr Moussa förledde många att tro att valet var avgjort nästan på förhand. I själva verket kom Moussa sist av de ledande kandidaterna med drygt 10 procent av rösterna (alla resultat kommer från den här preliminära sammanställningen).

Den överdrivna tron på opinionsundersökningarna är oförklarlig med tanke på att redan parlamentsvalet i vintras visade att de är ungefär lika tillförlitliga som att spå i kaffesump. En anledning till det är nog helt enkelt bristande metodik och svårigheterna att verkligen nå ut till ett representativt urval av den egyptiska befolkningen. En annan viktig förklaring är det mycket stora antalet osäkra väljare, som förmodligen rymmer en del som helt enkelt inte vågat avslöja vem de tänker rösta på (vilket man kan anta i synnerhet gäller de som tänker rösta på kandidater från den tidigare förbjuda islamistiska rörelsen). Men den viktigaste anledningen är förmodligen att det mycket låga valdeltagandet betyder att kandidaternas förmåga att mobilisera sina anhängare får en central roll. Den förmågan har naturligtvis Muslimska brödraskapet, men också Ahmed Shafiq, som backas upp av militären, säkerhetsapparaten, stora delar av den ekonomiska eliten och spillrorna av det forna maktpartiet NDP som nu börjat omgruppera sig sig kring Shafiq inför presidentvalets andra omgång.

2. Framgångarna för Shafiq

Den oväntade framgången för Ahmed Shafiq kan tyckas chockerande, men bör sättas in i sitt rätta perspektiv. Shafiq fick knappt 25 procent av rösterna i ett val med 50 procents deltagande. Han stöds alltså av ca 12,5 procent av den röstberättigade befolkningen, eller 5,3 miljoner väljare. Omfattande valfusk kan naturligtvis inte uteslutas med tanke på det högst bristfälliga övervakningen av rösträkning och transporter av röstsedlar från vallokalerna. Det låga valdeltagandet gör det också enklare att fuska genom att helt "rösta åt" de väljare som inte dykt upp. Men faktum är att man bara behöver räkna in alla egyptier som haft ledande positioner inom det forna maktpartiet NDP eller den statliga byråkratin, och alla med någon familjemedlem eller nära släkting i den massiva säkerhetsapparaten, för att ganska snabbt upp i 5 miljoner. I själva verket är det fullt rimligt att anta att åtminstone 10 procent av befolkningen – kanske mer – från första början förbannat revolutionen och önskat en återgång till ”det gamla” av det enkla skälet att deras sociala och ekonomiska status är direkt kopplad till regimens överlevnad.

En seger för Shafiq i den andra valomgången - oavsett hur stort hans verkliga stöd är - skulle naturligtvis vara en katastrof för revolutionen. Shafiqs retorik går i stort sett ut på att återgå till den gamla goda tiden under Mubarak, och han har lovat att ”återställa ordningen” inom 24 timmar efter att han fått makten. Militärrådet SCAF har hotat att utfärda en provisorisk konstitution som ger presidenten nästan total makt, samtidigt som högsta domstolen fortfarande inte avkunnat dom i ett fall som kan leda till att parlamentetsvaletogiltigförklaras. Den rättsprocessen, och andra som bland annat syftar till att återigen förbjuda Muslimska brödraskapet, är med störst sannolikhet inget annat än ett led i SCAF:s försök att utpressa de politiska partierna och i synnerhet Muslimska brödraskapet. I värsta fall kan de bli ett led i en mycket snabb återgång till gamla dagars repression.

Shafiqs kandidatur har nu lockat fram forna ministrar och ledande NDP-företrädare ur sina hålor, och en del använder nu stolt begreppet ”feloul” (”rester”), som hittills varit ett skällsord för personer med kopplingar till regimen, om sig själva. Den senaste veckans protester mot valresultatet och framförallt mot Shafiq bör därför inte ses som en vägran att acceptera demokratins spelregler, utan som en naturlig och nödvändig reaktion på att kontrarevolutionen gått in i sin hittills aggressivaste fas.

3. Reaktionärt bakslag?

Mycket av rapporteringen kring valresultatet i den första omgången har fokuserat på de två vinnande kandidaterna, vilket är helt naturligt med tanke på valsystemets utformning i alla länder med en direktvald president. Formellt så är det fullständigt ointressant vilken kandidat som kommer trea eller hur stort stöd den kandidat som tar hem slutsegern egentligen har. I en politisk övergångsperiod där de formella politiska institutionerna är föremål för ständig kamp och omförhandling finns dock skäl att titta noga på de större politiska trenderna

En mycket tydlig sådan är den kraftiga tillbakagången för det islamistiska lägret. Muslimska brödraskapets Mohammed Mursi  fick 25 och den avhoppade MB-ledaren Aboulfoutouh fick ca 18  procent, det vill säga totalt 43 procent jämfört med nästan 70 procent för islamisterna i parlamentsvalet. Att Aboulfoutouh – utan stöd av Brödraskapets organisatoriska maskineri  - fick nästan 4 miljoner röster mot 5,5 miljoner för Mursi är ett tydligt bevis för det växande missnöjet med Brödraskapets agerande det senaste året, i synnerhet efter att man valdes in i parlamentet.

En annan tydlig trend är det massiva stödet för ”revolutionära” kandidater. Både Aboulfoutouh och vänsternationalisten Hamdeen Sabahai – valets trea med 21 procent eller 4,6 miljoner väljare - har utmärkt sig genom att gå mycket längre än Brödraskapet i sin kritik av militärrådet. Jämfört med Shafiqs, Morsis och Amr Moussas välfinansierade propagandamaskineri har deras valkampanjer till stor del byggt på gräsrotsarbete.

En tredje tydlig trend är att väljarna röstat på kandidater med en tydlig ideologisk linje. Shafiqs kvasi-fascism, Morsis krav på en ”islamisk stat” och Sabahis vänsternationalism har uppenbarligen lockat fler än Aboulfoutouhs ”liberala islamism” och diplomaten Amr Moussas ”liberala teknokratism”. Som Hazem Helal påpekar i en kommentar tycks det som många såg som Aboulfoutouhs  stora styrka – hans förmåga att samla såväl ultrakonservativa salafister som liberaler och moderata islamister – i själva verket ha blivit hans akilleshäl. I slutändan vågade många sekulära egyptier inte rösta på honom eftersom de misstänker honom för att ha en dold fundamentalistisk agenda, medan mer konservativa egyptier betraktade honom som alltför liberal. Amr Moussas försök att framställa sig själva som en duglig teknokrat och hela folkets presidentkandidat gick uppenbarligen ännu sämre. Hamden Sabahis oväntat stora framgångar beror å andra sidan förmodligen till stor del på att han var den enda av de ledande kandidaterna utan kopplingar till vare sig regimen eller den islamistiska rörelsen, och med en tydlig social agenda.

4. Förödande splittring?

Det ligger nära till hands att förklara valresultatet som ett resultat av de politiska krafternas oförmåga att enas. 75 procent av befolkningen röstade ju inte på Brödraskapet, och 75 procent röstade inte på militärens kandidat. Om bara det övriga politiska fältet hade enats kring en kandidat istället för att splittra sina röster så hade man därmed enkelt kunnat ta hem den första valomgången, enligt många bedömare. Med bakgrund av ovanstående resonemang framstår dock den analysen som alltför ytlig - det är helt enkelt långtifrån självklart att en ”konsensuskandidat” utan tydlig politisk agenda skulle ha nått större framgångar bara för att han backades upp av hela den politiska eliten.

Samtidigt saknas en ärlig diskussion kring orsakerna till den politiska splittringen. Till viss del kan den kanske förklaras som opportunism från enskilda kandidater, som sett valet som ett sätt att bygga upp sin egen politiska bas med sikte på nästa val eller en position i en framtida regering, snarare än ett tillfälla att ena de revolutionära krafterna. Men den viktigaste orsaken till splittringen är i grunden politisk, och baserad i den djupa klyftan mellan sekularister och islamister.

Många liberaler och en del inom vänstern ställde redan före valet in sig på att stödja Amr Moussa – trots hans kopplingar till den gamla regimen – hellre än att ge sitt stöd till en islamistisk kandidat. Inget av de tre ledande liberala partierna lyckades enas om en presidentkandidat eftersom partiernas centrala ledningar i samtliga fall insisterade på att stödja Amr Moussa medan att ungdomarna och de lokala partiorganisationerna i stor utsträckning föredrog Hamden Sabahi eller Aboulfoutouh. Det nya, breda vänsterpartiet Socialistiska Folkalliansen – vars centrala ledning domineras av det avhoppare från det numera kollapsade vänsterpartiet Tagammu - valde att lansera sin egen partiledare som chanslös kandidat, trots att många av partiets gräsrötter ville stödja Aboulfoutouh.

Det är alltså inte bara de sekulära krafternas oförmåga att enas som varit det största problemet utan också "de gamla gardet" envisa vägran att bygga breda allianser med moderata islamister – till och med efter parlamentsvalet som borde ha varit dödsstöten för den strategin. Den sekulära politiska eliten lät sig villigt luras av opinionsundersökningar som placerade Amr Moussa i täten, istället för att lyssna på gräsrötterna som uppenbarligen hade bättre koll på den politiska verkligheten ute i landet. Därmed kombinerade de brist på politisk fantasi (att våga tro på någon av de "revolutionära" kandidaterna) med brist på realism - det sämsta av två världar.

5. Bojkott eller inte?

Inför den andra valomgången ställs liberalerna och vänstern oundvikligen inför frågan om de bör uppmana sina anhängare att bojkotta valet eller rösta på Mohammed Morsi för att undvika en seger för Shafiq. Att frågan är extremt kontroversiell visar den interna kritik som riktades mot de Revolutionära socialisterna efter att de snabbt efter valet utfärdade ett uttalande där man manade till stöd Morsi (dock på villkor att Brödraskapet enas med den övriga oppositionen om en civil konstitution, utser ett presidentråd bestående av Morsi, Sabahi och Aboulfoutouh, utser en premiärminister utanför Brödraskapet och utfärdar en lag som garanterar fackliga rättigheter) vilket nu tvingat ledningen för rörelsen att förklara sin ståndpunkt och be om ursäkt för att uttalandet utfärdades utan tillräcklig diskussion bland medlemmarna.

På frågan om bojkott eller inte finns inget självklart svar, men jag misstänker att det viktigaste är att undvika extremer åt det ena eller andra hållet. Villkorslöst stöd för Morsi som "det minst onda" alternativet skulle ge Brödraskapet oförtjänt vind under seglen i ett läge då stödet för rörelsen tycks vara kraftigt sjunkande. Att passivt hålla sig helt utanför striden om presidentvalet riskerar å andra sidan att spela kontrarevolutionen i händerna. Snarare än att återigen hänge sig åt förödande splittring borde de revolutionära krafterna dra lärdomar av det senaste året och fokusera på att ena sina led, mot kontrarevolutionen men också gentemot Brödraskapet. Det förra handlar om att fortsätta att bygga proteströrelsen på gator och torg och dra nytta av erfarenheterna från Sabahis och Aboulfoutouhs presidentvalskampanjer, det senare om att ställa tydliga krav på Brödraskapet utan att helt enkelt utmåla dem som en del av kontrarevolutionen.

I media: DN, SvD